Albert Howard - vi bugar oss

När man läser om ekologisk odling, träffar man förr eller senare på namnet Albert Howard. En nästan mytisk gestalt från tidigt 1900-tal, känns det som. Några saker fastnar i minnet:

• Han ska vara den som "uppfann" komposthögen - den som nu är så vanlig och självklar för oss.
• Hans kor ska ha stått och pussat mul- och klövsjuka kor utan att bli smittade och sjuka.

Nu vet jag att detta var sant - och mycket till. (Fast det var oxar.) Han var ett odlingens enmansuniversitet, Sir Albert Howard, som blev adlad för sina många förtjänster inom jordbruksforskningen.

Nr 1/2008 - 15 januari
Redaktör: Göran Forsberg
Sparlösa Trädgård
534 90 Vara
0512-61002
goran@odlartankar.se

Länk till startsidan för odlartankar.se

Nästa nummer kommer
i februari.

Till nästa sida

Albert Howard var grundare och pionjär inom ekologisk odling, särskilt i de engelskspråkiga länderna med deras "organic farming". Vi kan övertyga oss om hans storhet genom att flera av hans böcker nu är tillgängliga för oss.

Howard är en av dem som vi behöver vid vår sida när vi ska ta itu med kemiodlingen. Han visade många gånger hur kemin kom till korta gentemot humusen i praktisk odling.

Han levde under åren 1873-1947 och växte upp på en bondgård. Utbildad i Cambridge, var hans första jobb som svampexpert i Västindien vid sekelskiftet. Hans huvudgärning tog form i Indien åren 1905-1931.

Sjukdomar bästa lärarna

En odling som ville vara uthållig måste lära av naturens processer. Odlaren blir elev till skogen.

”Moder Jord odlar aldrig utan djur och hon blandar många växter. Mycken möda läggs på att bevara jorden och förhindra erosion, det blandade avfallet från växter och djur förvandlas till humus, inget slösas bort.

Processerna av växande och nedbrytning balanserar varandra och en stor reserv av bördighet bibehålls. Stor omsorg läggs på att lagra regnet. Både växter och djur lämnas att skydda sig själva mot sjukdomar.”

Howard visade i sin forskning att denna naturens undervisning kan och måste tillämpas i odlingen.

I Pusa i Bengalen var Howards huvuduppgift under 19 år växtförädling. De första fem åren lärde han under de nya professorerna - som var traktens bönder och växtsjukdomar. Fritt fram alltså för angriparna, insekter och svampar.

När han slutade på Pusa, kunde han konsten att odla friska grödor. Han såg hälsa som varje växts födslorätt.

Han såg att insekter och svampar inte är de verkliga orsakerna till växtsjukdomar - de angriper bara sorter som inte borde odlas eller som odlas på fel sätt. Deras sanna roll är att de pekar ut de grödor som är bristfälligt närda.

Att skydda grödor med giftsprutan är ovetenskapligt och döljer det verkliga problemet - hur man odlar sunda grödor.

Då ska man veta att redan under Howards livstid hade kemiodlingen växt sig bred för många grödor, som då följdriktigt måste skyddas med giftsprutan.

Efter de bägge världskrigen var ammunitionsfabrikerna fulla av ammoniumnitrat, som måste få användning och alltså såldes till bönder som kvävegödsel. Kapitalets och maktens behov styrde, inte jordens.

Howard fick därmed rika tillfällen att demonstrera överlägsenheten hos sitt odlingssystem. När han börjat berätta offentligt - han var en mycket flitig skribent - väckte han ett mycket stort intresse hos små och stora odlare. Bara inte hos sina kollegor på lantbruksuniversiteten.

Han konstaterade att många forskare var ”laboratorie-eremiter” och det kunde inte hjälpa bönderna. Han såg på Pusa till att han fick egna oxar - de var dragdjur - så att han styrde som på en gård. På 20-talet i Indore odlade och forskade han på 120 ha.

Vad gjorde han då? - se nästa sida