Hemträdgården - flott tidning
men varför ges den ut?

Jag har gått igenom 17 årgångar av Hemträdgården - organ för Riksförbundet Svensk Trädgård. Jag försökte hitta vad förbundet stod för, dess själ. Jag fann bara yta.

Jag tyckte mig minnas att på 90-talet tog man åtminstone i ord avstånd från kemikalier i odlingen. Jag hade fel - hållningslösheten i frågan har varit konsekvent genom årgångarna.

Nr 2/2007 - 18 februari
Redaktör: Göran Forsberg
Sparlösa Trädgård
534 90 Vara
0512-61002
goran@odlartankar.se

Länk till startsidan för odlartankar.se

Nästa nummer kommer
den 18 mars 2007.
Vi skriver bland annat om rosor.
Till nästa sida

När vi 1985 började läsa Hemträdgården var tidningen ganska töntigt redigerad och innehållet verkade slumpmässigt hopkommet.

1989 blev Gustaf Alm redaktör och hans åtta år i ledningen var tidningens storhetstid. Alm är den enda redaktör som både varit journalist och trädgårdskunnig och - det gör skillnad.

Gustaf Alm verkade känna alla och de skrev gärna på hans uppmaning. Han Veltman stod för en smakfull layout. Tidningen kom fortfarande med bara fyra nummer per år.

Men allt var inte bra. Tidningen skrev ibland om miljö och om ekologisk odling, men på ett ytligt sätt som inte kunde hjälpa någon att utveckla sin odling. Man saknade kompetenta medarbetare och gjorde uppenbarligen inte mycket för att ragga upp sådana.

De grå nematoderna förgörs av de gula bakterierna och de gröna svamparna från den goda komposten. Från Simontorps Solsken.

Ett exempel. I mitt första nummer, 1/1985, skrev Lennart Ohlsson en artikel om Livet i Jorden - förutsättningen för Livet på Jorden. En längre version av artikeln kom 1990.

Ohlsson var mannen bakom Simontorps Solsken och samtidigt idealist och makalöst kunnig. Han hade komposterat kogödsel i stor skala och gjort många försök. Hans främsta budskap var att komposten fick inte bli varmare än 45 grader för då dör det mikroliv som jorden sedan behöver som hjälp för att förbli frisk.

Vad hände sedan? Jo, Ohlsson hedrades ibland i tidningen men hans insikter kastades på någon avskrädeshög. Denna spetskunskap borde studerats vidare, men icke. Tidningen skrev så ofta om kompostering att många läsare blev trötta på det, men utan kompetens.

Nils Åkerstedt - landets kunnigaste odlare - har förekommit en gång och det är som bekant ingen gång. Man har till dags dato gett upp försöket att förmedla väsentlig kunskap. Rättare, man har aldrig försökt.

Gustaf Alm dog och vi stod inför att betala mycket mer för en sämre tidning. Den skulle komma ut sex gånger per år. Verkligheten har visat att det var dumt - tidningen kan inte fyllas med väsentligt stoff.

Vi hoppade av. Men 2003 var vi med igen. Om det får du läsa på nästa sida.

Trädgårdsföreningarna
- en helt annan sak

Mina ganska kritiska tankar gäller inte landets trädgårdsföreningar - de som är basen i RST, Riksförbundet Svensk Trädgård.

De är som folk är mest. En del är fräscha, handlingskraftiga med ett ambitiöst program. De visar upp att de finns, att de tycker de sysslar med något viktigt.

Andra kör sina årsprogram utan större ståhej. Ett eller annat föredrag på vintern, ett attraktivt årsmöte, kanske någon kurs och gemensamma inköp, en växtauktion och några trädgårdsbesök på sommaren, kanske en långresa med buss.

En del har problem. Svårt att få folk att arbeta i styrelsen, stigande medelålder och svårare att fylla en buss till resorna.

En lista finns på RST:s hemsida www.tradgard.org.

Några av de mest livaktiga föreningarna väljer att inte vara med i RST.