Hunzakulturen växer i trädgård
Naturodling har hållit jorden frisk i 2000 år
Hunzafolkets trädgårdar är Hunzakulturens motsvarighet till andra originalkulturers religiösa minnesverk i sten. Deras trädgårdskonst är deras mest högtstående färdighet och grunden för deras trygghet, oberoende och hälsa.
Terrassmurarna i 40-50 våningar över dalbotten är gigantiska arbeten genom århundranden liksom deras sinnrika bevattningskanaler, akvedukterna som förser terrasserna med smältvatten från de omgivande jöklarna.
Dalen har troligen en gång varit helt ofruktbar men genom bevattningsanläggningarna har man kunnat få den att grönska. Det regnar nästan aldrig i Hunza, och odlingarna har inget som helst beroende av regn.
Vattnet som leds ut över odlingarna är gråvitt av mineralämnen, som kommer från de smältande glaciärerna. Detta vatten får täcka de odlade ytorna med ungefär 10 dagars mellanrum enligt ett sinnrikt system.
Det finns egentligen inga vilda växter i vanlig mening, ingen skog som tränger på och gränsar direkt mot Hunza-dalen. Odlingarna bryter fram direkt ur de branta fjällsluttningarna och klättrar så högt upp som det har varit möjligt för befolkningen att finna fäste för sina terrasser. Efter de sista terrasserna följer en grusig brant fjällsluttning. Därför möter aldrig den gröna Hunza-dalen någon brun barrskogsväxtlighet och där finns knappast några som helst mossor och endast några få fläckar lav på vissa stenar.
Att detta en gång ofruktbara land nu är en grönskande oas måste bero på att befolkningen har lyckats skapa mylla genom att kompostera avfall och f ö bygga på det erosionsmaterial som strömmarna från fjällsluttningarna har lagrat upp och den tunna mylla som gräsväxter och en viss buskväxtlighet har kunnat bilda innan jorden började brukas.
Vad man nu främst gödslar sina odlingar med är sparsamt med komposterad djurgödsel, främst av kor, getter och får. Den blandas med halm och läggs i hög med jordlager emellan och komposten innehåller inte mycket annat eftersom befolkningen lever så fattigt att det sällan blir några matavfall. Om sådana finns ges de till djuren.
Det sålunda komposterade materialet läggs ut mycket tunt och ytligt på åkrarna. Man kunde där växtligheten inte hade kommit igång tydligt se hur halvbrunnen kompost låg just i ytan.
Artikeln på den här sidan är en del av det material som publicerades i Hälsa efter en reportageresa. Redaktören Eskil Svensson har skrivit och tagit bilderna, allt fanns i nr 9/1971. Den här bilden visar hunzaterrasserna i dalbotten där det var mer slätt.
Bra läsning om Hunza och deras odling finns i "The Wheel of Health" av G.T. Wrench, som du hittar här på webben.
Bearbetningen av jorden sker med enkla träplogar som dras för hand. Det blir ingen djup plöjning och fårorna jämnas till med en långskaftad spade. Detta är egentligen de enda jordbruksredskap man finner i Hunzadalen. En viktig detalj till som kanske bidrar till att växtligheten blir frisk är att man själv odlar och spar sitt eget utsäde.
I stort skulle man kunna säga, att Hunza-odlingarna i princip överensstämmer med Anders Björnssons odlingar i Klarälvsdalen. Man använder inte biocider och man har prövat med konstgödsel några gånger på vissa terrasser, men var allmänt emot att fortsätta med sådan odling. Skadedjursangrepp har aldrig förekommit i så hög grad att hunger har drabbat dalen, säger de nu levande. Men däremot förekommer de då och då i mindre omfattning och tycks kämpas ner av växterna själva.
Det är alldeles uppenbart, att Hunzaborna genom sin enkla trädgårdsodling med sparsamt med kompost och mineralrikt jökelvatten har lyckats hålla jorden frisk eller kanske gjort den ännu friskare under i vissa fall upp till 2000 år. Men civilisationen tränger på och jag bedömer det som osannolikt att dalen någon längre tid kommer att stå emot framstötarna från konstgödsel och giftintressen.
Den frukt som ännu i april fanns bevarad från höstens skörd var av utmärkt hög kvalitet, detsamma gällde de torkade aprikoserna. Potatisen smakade mycket bra, liksom morötter och bröd bakat på Hunza-mjöl. Men några undersökningar av själva jorden eller vattnets mineralhalt kunde vi inte göra, inte heller av produkterna. Så det sistnämnda blir ju ett helt subjektivt omdöme.
Någon jordtäckning kunde vi inte iaktta. Allra öppna åkrar såsom potatis- och grönsaksland osv föreföll påfallande rena från ogräs och allt var lika påfallande prydligt arrangerat.