Oljan förändrade svenskt jordbruk fullständigt
Så vad händer då oljan inte längre flödar rikare - som vi alltid räknat med - utan tvärtom rinner långsamt och förbehålls de starka?
För att vi ska kunna se vår framtid, följer Gunnar Lindstedt vår odling bakåt under 100 år. Han använder sin vanliga metod - att ligga nära människor och skeenden - som bättre än uppräkningar av fakta hjälper oss att förstå.
Lindstedt levde sina första år i Skänninge och även hans föräldrar växte upp där. Orten - mellan Linköping och Vadstena - var då en livaktig centralort för östgötaslättens lantbruk. Nu är den förbisprungen av utvecklingen precis som det gamla tättbefolkade landsbygdssverige.
I boken får skänningebygden tjäna som utgångspunkt för att gestalta det gamla. Författarens morfar, Anders Kvissberg, skrev för sina barn ner berättelsen om sitt liv och ur den citeras en del.
Anders Persson kom år 1909 från Skåne för att lära östgötarna att odla sockerbetor. ”Betpersson” som åkte runt till bönderna på motorcykel blev med tiden Anders Kvissberg efter gården där han hämtade sin fru Aina. Han blev chef för Weibulls i Skänninge och en som kände alla bönder.
Efter andra världskriget blev det färre bönder, landsbygden avfolkades i rask takt. Billig mat och arbetskraften till industrin blev statens politik.
Till vänster Anders Kvissberg - Gunnar Lindstedts morfar och disponent på Weibulls - som inspekterar spannmålsskörden hos en av sina kunder.
Utvecklingen styrdes i Sverige av lantbruksnämnder i varje län. De hade stora befogenheter att fördela lån och bidrag för att skapa större enheter med en mer specialiserad verksamhet.
Jordbruket kom att subventioneras vilket gjorde att en olönsam produktion kunde fortgå, som var negativ för miljön och markens bördighet.
De som tjänade på detta var industrin kring jordbruket, tillverkarna av fler och större maskiner som behövdes när gårdarna blev större och de arbetande färre.
Jordbrukssubventionerna har inte haft den verkan som marknadsförts. ”De har bidragit till att påskynda uppkomsten av ett storskaligt, miljöskadligt monokultursjordbruk på bekostnad av ett småskaligt, hållbart jordbruk” skriver Christopher Cook i Diet for a Dead Planet. I Sverige som i andra länder.
Börje Johansson umgås med ko och dess telning. En bild som kontraster helt mot det stora skeendet i svensk djurhållning.
Börje är negativ till att KRAV tillåter att man köper in hälften av fodret till djuren. En gård bör vara självförsörjande, menar han. Det är ekologiskt sunt, men även ekonomiskt.
Börje och Helén har valt annorlunda
Gunnar Lindstedt följde och berättade om arbetet på Hulta Norrgård 3 mil söder om Linköping, en gård som Börje och Helén Johansson brukar ekologiskt.
När Johanssons skulle bygga ut ladugården, ville de stanna vid 18 kor. Något så balanserat vill inte bankerna låna ut till, så det fick de finansiera själva.
Nu tjänar de alldeles tillräckligt på den ekologiska mjölk de levererar och är fria från skulder och orimlig stress.
På 50-talet köpte fadern sin första traktor, en Ferguson Grålle (liten, utan hytt eller störtbåge). De kom att använda konstgödsel. ”Det gjorde alla.”
För 20 år sedan lade man om till ekologisk odling. ”Det ekonomiska systemet styr inte rätt, det blir storskaliga gårdar och specialisering som räknas, medan man inte behöver ta hänsyn till naturens kretslopp.” Men Börje är övertygad om att detta måste ändra sig när oljetillflödet minskar - fler människor, mindre maskiner.
Kretsloppsföreningen inom Hulta by pekar mot framtiden. Man odlar potatis tillsammans och håller några slåtterängar i hävd.